Home, sweet home

Äntligen hemma. Borta bra men hemma bäst- uttrycket stämmer verkligen, iallafall för mig.

Gårdagen spenderades först i backen tillsammans med pappa och Veronica. Åkte inte varken skidor eller snowboard men jag gick med och tog kort istället. På kvällen såg vi på körslaget och åt chips. Gotttttt.

Dagen har spenderats i bilen tillsammans med en kudde och mina drömmar. Sover ju hela tiden när jag åker bil.

Imorgon börjar praktiken och jag är faktist inte så nervös som jag trodde jag skulle vara så här dagen innnan. Men vad finns det att vara nervös för? Ingenting tror jag. Förutom att jag är rädd för att dom gamla ska va elaka mot mej, haha.

Varje dag. Varenda dag, sju dagar i veckan tänker jag på dig. Hur du hade varit om du levt nu. Hur du hade sett ut. Hur du hade pratat. Hur du hade mått. Hur jag hade mått om du varit här och hur jag hade varit om du funnits vid min sida.
Men vad är det för mening. Ingen mening alls. Bara dumt. Du kommer inte komma tillbaks, det vet jag ju. Men att acceptera det är det som är svårt, det som gör ont.
Första kvällen utan dig då jag skulle somna så grät jag så mycket. Jag grät och tårarna verkade aldrig ta slut. Tanken på att det inte spelade någon roll om jag grät flera liter, du skulle inte komma tillbaka iallafall och det fanns inte någonting jag kunde göra, gjorde så ont. Inte någonting kunde jag göra, kunde nån göra. Är det någon gång man drabbas av panik så är det när man inser att man är helt maktlös.

Utan dig trodde jag inte att jag skulle överleva. Men i sorgen och i varandra finner man en styrka som man inte ens trodde fanns. Med hjälp av varandra så bygger man upp ett nytt liv, utan dig, men med en styrka som är utanför det normala.